Menu

Sök

#sfichatt

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Men, Boki, hur börjar du?

March 16, 2011 - Author: boki - 1 Comment

Många vill diskutera med mig hur jag tänker kring undervisning av illitterata och korttidsutbildade. Vad koncentrerar jag mig på och hur bygger jag upp min undervisning. Hur börjar jag?

Detta är en fråga jag gärna vill ha svar på själv. Jag ska nog försöka strukturera mina tankar kring undervisningen här. Hjälp mig tänka vidare.

På ovanstående fråga (Men, Boki, hur börjar du?) svarar jag oftast ‘från början’ och det svaret blir oftast tolkat på följande sätt: “Jahaaa, med alfabetet så klart!”

Sanningen är att bokstäverna och alfabetet kommer snart nog och är en stor del av undervisningen, men det är inte det första jag börjar med.

Litteracitet är komplext begrepp. Jag försöker att inte förväxla litteracitet med förmågan att läsa och skriva (sk. att knäcka koden). De är dock nära sammankopplade, men i begreppet litteracitet tolkar jag in mycket mer än bara att lära sig läsa och skriva. Om jag tänker efter riktigt noga så tror jag att jag gör en ganska stor skillnad på ‘lära sig läsa och skriva’ och ‘att vara litterat’.

Bland annat så försöker jag i möjligaste mån jobba med sådant som är nära kopplat till vårt skriftbundna samhälle, men ändå inte är ‘skrift’: kartor, skyltar, pengar och prislappar, tvättråd, recept, pictogram, klockan och tidtabeller, kvitton, blanketter.. Jag kallar det kapitlet om LIVET OCH NÄRSAMHÄLLET.

När det gäller det här avsnittet finns bra hjälp att få via AlfaportföljenNationellt centrum för svenska som andraspråk. När man redan är där så kan man klicka sig runt bland deras länkar, ett tips är alfabetisering!

Mycket av jobbet med illitterata fokuserar på andra saker än just skrift. Det handlar om en inlärning som våra kursdeltagare har gått miste om och behöver tillgodogöra sig på snabbast möjliga sätt! Det handlar om kapitlet ATT GÅ I SKOLAN.

En del av mina kursdeltagare har aldrig gått i skola (formell utbildning) och några av dem har inga föreställningar om hur det är medan andra har en klar bild av den (ofta) auktoritära läraren och den (ofta) passiva inläraren. Detta är så klart en grov generalisering av mig, men fortfarande en rättvis bild av mina erfarenheter.

Detta synsätt krockar ofta med den ‘svenska’ synen på utbildning, mentorer, ledare, aktiva kursdeltagare, motiverande samtal, skräddarsydda lösningar, valbara kurser…

Jag lägger ingen värdering i vad som är bättre. Det kan man diskutera i all oändlighet. Jag har insett att om jag bara är medveten om denna skillnad så förstår jag varför mina kursdeltagare och jag råkar ut för kulturkrockar.

Jag har till och med introducerat ordet ‘krock’ så att kursdeltagare själva kan säga till när vi missförstår varandra kapitalt!

Under den här kategorin vill jag också sätta STUDIETEKNIK.

Jag har många gånger stått och försökt att förhöra läxan utan att veta att jag försökt måste undervisa i hur man läser läxan och göra det ofta och på många olika sätt för att hitta vad som passar just den kursdeltagaren.

Det låter inte så konstigt för några som läser detta, men för mig som innan hade jobbat med studieväg 3 (oftast kurs D) så var detta en stor läxa! Jag har haft kursdeltagare som förstått att de ska jobba med papper från skolan hemma också,  kursdeltagare som inte hinner pga familjesituationen, några förstår inte hur man ska göra och behöver lära sig grunderna i läxläsning, några anser att det är lärares jobb att lära dem språket och själva ska de inte göra något hemma (Jag lär mig inget utan lärare. Varför ska jag sitta hemma själv?) och andra är helt övertygade om att de kan allting perfekt och behöver inte repetera hemma.

Sedan följer det stora kapitlet om ARBETSORIENTERING. Detta har jag skrivit lite om förut, hur vi jobbar med jobbannonser och hur vi använder oss av amf, hur vi spelar in situationer och spelar rollteater. Det här är vuxna människor som vill inget hellre än att komma ut på arbetsmarknaden! Vi måste undervisa om detta! Det kanske är så att i framtidens sfi, måste man komplettera språkundervisningen och jobba med arbetslivsorientering tätt ihop med språkläraren för att uppnå bästa resultat? Dessa tankar är ju precis åt samma håll åt vilket de politiska vindarna blåser. Färre bidrag  – flera jobb.

Parallellt med alla dessa stora kapitel löper LÄS- och SKRIVINLÄRNINGEN.

Här försöker jag använda smartboard så mycket som möjligt. Enligt en norsk lärare/forskare (Arne Trageton) så ska man inte hålla på med två processer samtidigt, skrivinlärningen och läsinlärningen ska man försöka hålla isär. Han jobbar med barn i o f s men tanken är definitivt intressant.

Det kräver en hel del koncentration att se, uppfatta, koda av, läsa, hålla pennan och pappret rätt, hålla sig på linjen, avbilda, koordinera ögat-handen, samtidigt som man blir stressad av en lärare som kanske sitter bredvid och tittar på eller en kurskamrat som är snäppet snabbare än en själv. Så till min nästa klass ska jag ha datorer till alla och försöka, i alla fall när det gäller skrivinlärning att använda datorer och följa några kursdeltagare och deras utveckling.

 

Categories: Tips och Idéer, Undervisning

Discussion (1 Comment)

  1. […] jag och mina kursdeltagare ibland har väldigt olika uppfattningar om (läs mer om mina tankar i posten). Att jobba på grupp, dela upp arbete sinsemellan, turtagning, att inte låta mannen i gruppen/den […]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *